Ni vet när man ligger och ska sova eller när man hör en gammal låt, ni vet då när minnena kommer. Då man tänker att allt var så bra, att allt var så mycket bättre. När man börjar sakna och längta tillbaka. När man minns hur allt var och märker hur mycket som har förändrats. Dom minnena som får en att tänka och bli så ledsen. Eller dom minnena som får en att må så dåligt och man blir så äcklad att man bara vill glömma. Dom som alltid ligger där i bakhuvudet. Så fort man ser den personen dyker alla minnen upp igen. Ja, dom minnena. Dom som dödar en sakta. Som får en att inse vad man hade och vad skulle gjort. Jag hatar dom minnena. Man kan inte ta bort dom, dom bara finns där och lever sig kvar. Men kan försöka att undvika mötena med personen och fly från allt som har med den att göra. Men dom finns där ändå. Vilket jävla sätt att leva. Sjukt lätt att gå vidare att skapa nya och må bättre, när man vet att det aldrig kommer bli som det var. När man inser att alla och allt har fötändrats. Vad fan gör man? Väntar på ett nytt minne sen ny tid, väntar på att allt ska bli som det var? Det värsta är att man aldrig kan glömma dom och att man bara kan låta dom sakta ta döda en.
Måndag idag, känns ändå helt okej men dag var hyfsat bra. Jag har kommit igång med hälsan igen, tänkte börja med att äta bra och nästa vecka ska jag börja träna också. Man mår så mycket bättre när man äter bättre! Hoppas er vecka blir bra och att ni inte blev deprimerade av mitt inlägg. :)
